web analytics

Tag Archives: feminisme

Hummer og kanari

Gjesteblogger om queerteori, intetkjønnssamfunn og Arnt Folgerø

Arnt Folgerøs kronikk om intetkjønnssamfunnet i Aftenposten for en drøy uke siden fikk litt oppmerksomhet i bloggsfæren. Fortjent nok så var det Folgerøs eksempler på hvordan uskyldige eksempler på mannlig paringstrang ble straffet for hardt i samfunnet vårt som folk grep fatt i. Det Folgerø skrev om queerteori fikk være i fred for kritiske blikk.

Det var kanskje ikke så rart, for selv om queerteori sikkert er et godt kjent begrep i de rette akademiske miljøer, så er det ikke et ord som har blitt vanlig i norsk dagligtale ennå. I norsk bloggsfære hadde jeg faktisk ikke sett begrepet i bruk i det hele tatt, før Folgerøs kronikk.

Men i Sverige er det annerledes, og jeg tenkte det kunne være morsomt om noen som faktisk visst hva hun snakket om tok for seg Folgerøs kronikk, og eventuelle misoppfatninger han måtte presentere om queerteori der.

Heldigvis for meg var ikke Elin Grelsson, kvinnen bak Always keepin’ it real tung å be.

Det er derfor med stolthet og glede jeg setter over til Hjorthebloggens første svenske gjesteblogger. Jeg vurderte å oversette til norsk, men jeg lot det være, så er det ihvertfall ingen tvil om at det ikke er jeg som skriver. Og dere klarer nok å lese svensk hvis dere vil.

ELIN GRELSSON GJESTEBLOGGER OM QUEERTEORI, INTETKJØNNSSAMFUNNET OG ARNT FOLGERØ

Elin Grelsson

Det är alltså inte bara i Sverige som en rad debattörer snurrar ihop det kring vad queerteori är för något och vad queerfeministiska förespråkare egentligen tänker och vill.

När man blir rädd tenderar man att dra på de höga växlarna och hellre fäkta och slåss än att gå till fakta. Jag tror att det är exakt vad Arnt Folgerø gör i sin debattext i Aftenposten.

Vad är du så rädd för, Arnt? Att förlora din manliga könsidentitet? Att bli tvingad till homosex? Att inte få ha kvar din maskulina fascination över vackra kvinnoben och fälla omtyckande kommentarer om dem? Du verkar se med rädsla över hur den queerteoretiska tanken slår fast i medelklassen, akademin och förvaltningen och tror att samhället kommer att förvandlas till ett “intetkjønnssamfunn”.

Du ställer dig aldrig frågan vad queerteorin består av och vad den vill uppnå. Du har ju redan dina fördomsfulla svar klara för dig.

Om du hade frågat mig, som skrivit och läst om queerbevegelsen i ett flertal år, hade jag kunnat ge dig svar på följande fördomar och frågor:

” I postmoderne tankegang ser man på seksualitet som en sosial konstruksjon, kjønn er rollespill, og kjønn og kjønnsadferd er noe man velger.”

Du har något rätt och en del fel. I den postmodernistiska tankegången ifrågasätter man såväl kön och sexualitet som något naturgivet och essentiellt. Kön är ett rollspel, men det sker inte på någon medveten nivå. Vi lär oss hur vi ska agera efter det kön, enligt dikotomin man-kvinna, som vi anses tillhöra och blir uppfostrade till. Kön är inte en fast kategori.

Snarare konstitueras kön av våra handlingar, det är performativt. Genom att imitera inlärda beteenden och utrycka kvinnlighet och manlighet skapar vi könsförståelse, både för oss själva och vår omgivning. Det innebär inte att vi inte behöver könsförståelse för att bli begripliga för oss själva och andra.

Konstruktionen av kön är så djupt rotad i vårt medvetande att en människa utan konkret könstillhörighet blir obegriplig för oss. Vi blir också obegripliga för oss själva. På så sätt kan man säga att kön är en konstruktion och ett rollspel, men att det ändå är så fundamentalt för vår förståelse av världen att den ändå blir essentiell.

Det är alltså inget medvetet rollspel och det är ingenting man bara kan omkonstruera. Dina farhågor om ett ickeköns-samhälle lär knappast blir besannade. Det innebär inte att man inte bör ifrågasätta vad kategorierna man och kvinna innebär för vår självförståelse och förståelse av världen, vilka begränsningar de sätter upp för oss och alla de som faller utanför normen kring denna könsförståelse. Det heterosexuella begäret är till exempel grundläggande för förståelsen av kön, vilket får till följd att vi skapar ännu en dikotomi av heterosexuell-homosexuell, där den homosexuella blir den avvikande och icke-normativa. Alla andra variationer, från bisexuell och queer till andra könsvariationer som transsexuell och intersexuell avviker också från normen.

Queerbevegelsen är i grunden ett ifrågasättande av de normer som skapar och konstituerar vår begreppsvärld och vad de gör med vår självförståelse och förståelse av andra människor.

Att vi väljer kön och sexualitet är med andra ord också en missuppfattning. Bara för att den postmodernistiska tankegången ifrågasätter dess naturlighet och menar att det konstrueras innebär inte att vi går fria från de strukturer som normerar vår begreppsvärld.

Däremot menar queerteorin att vi har förmågan att ifrågasätta och agera mot de strukturerna som förser oss med normer kring kön och sexualitet. Vi besitter ett agentskap som gör det möjligt att agera mot de invanda normerna. Det innebär dock inte att vi är fria att välja, för vi är likaledes begränsade av strukturer och normer.

“Queer-teorien er det feministiske prosjektet satt på spissen. Queer-teoretikernes drøm er at kategoriene mann og kvinne skal forsvinne. Målet er altså likhet, den mannlige og kvinnelige identitet skal løse seg opp. Men for å sette likhetstegn mellom mann og kvinne, må alle deres kjønnsspesifikke kjennetegn lukes bort. Man får da en abstrakt og innholdsløs kjønnsidentitet, det som står igjen, er mennesket uten kjønn, intetkjønnet, og først da er feminismens likhetskrav innfridd på kjønnsområdet.”

Att könskategorier man och kvinna ska försvinna är kanske ingenting jag dagdrömmer om var och varannan dag. Men Arnt har rätt i att det existerar en utopi där könsbestämmelsen inte är det fundamentala för vår förståelse av oss själva och andra individer.

Den abstrakta könsidentiteten är dock på inget sätt innehållslös. En identitet blir inte tom på innehåll bara för att den inte kan hänvisas till fasta kategorier ifråga om kön och sexualitet.

Tvärtom, är det inte då det spännande börjar? När vi kan förstå oss själva och andra som komplexa och unika människor i första hand? För mig är de klassiska mans- och kvinnostereotyperna, som vi kämpar med att leva upp till, betydligt mer innehållslösa. De gör oss inte rätta. Vi är mer än våra kön och vår sexualitet.

Att abstrahera identiteten bort från dess kategoriseringar, både gällande kön, sexualitet, etnicitet och så vidare, innebär att vi faktiskt får vara människor och inte kategorier. Vi blir inte lika, vi blir unika.

“For å svekke heterofil praksis, er det ikke bare praksisen selv som blir gjenstand for angrep, men også denne praksisens ord og begreper. Alt som minner om heteroseksualitet må renskes bort for å nå den tilstand av renhet og nøytralitet som er målet for det postmoderne prosjekt, en verden befridd for pornografi og verbale uttrykk for heterofil seksualitet. “

Nä, här hänger jag faktiskt inte med alls längre. Jag tror inte att det finns någon queerteoretiker som tänker sätta förbud mot verbala uttryck gällande heterosexualitet på agendan. Att ifrågasätta begrepp som “man” och “kvinna” är inte samma sak som att kräva att de ska renskes bort. Det är kritiken mot begreppen som är det centrala, eftersom dessa begrepp är det som tillhandahåller vår förståelse av världen. Man vrider och vänder på dem.

Vad är en man? Vad är en kvinna? Vad består dessa begrepp av och hur skulle man kunna beskriva dem?

Queerteoretikerna kommer inte, vilket verkar vara fallet i detta konspirationsteoretiska antagande, att ta över världen och förbjuda allt som påminner om heterosexualitet. Queerteorin öppnar bara upp för andra tolkningar av vår självförståelse och förståelse av världen, genom ett ifrågasättande av de begrepp som konstituerar den.

Vad porr har med det hela att göra förstår jag inte alls. Tvärtom är queerteoretiker, till skillnad från många andra feministiska riktningar, generellt positivt inställda till pornografi och även prostitution i många fall. Somliga argumenterar till exempel för att prostitution är ett hot mot heteronormativiteten och dess krav på kärlek. Porr innehåller mer än heterosexuella praktiker och jag tror aldrig jag mött någon queerförespråkare som varit negativt inställd till porr i sig, men vänder sig eventuellt mot hur porren ser ut idag.

Sådär, en mycket kort genomgång utifrån det ihopsnurr av queerfördomar och antaganden som du gjort i din text, Arnt Folgerø. Gå gärna till källor och läs på nästa gång du vill skriva om queerbevegelsen. Fast då kanske det blir svårare att vara så arg och konspirationsteoretisk.

Elin Grelsson er språkvetare, frilansskribent, folkhögskoleförfattare, projektmänniska med några droppar genusvetare i, og altså blogger.

Oppdatert: Et kjapt lite søk på Twingly finner bare to bloggposter som nevner queerteori, med unntak av denne og et par stykker som har med Folgerøs kronikk å gjøre. Jeg linker til dem her:

Anne Bitsch: Anti-heltinnen
Revolusjonært roteloft: Hyllest til Hedwig

Klipp

Å nei, de snakker om det i USA også!

“Feminism” threatens to go the way of “Black Power.” The young who are not gnarled and knocked around by the old fights are tired of the overtones of special pleading. It’s like the difference between the Barack generation and the Jesse generation.

Vel, de snakker vel mest om Rodham Clintom som utenriksminister da.

Hummer og kanari

Får vel skrive noe om feminisme jeg også da

Adbust
Creative Commons License photo credit: imylthinle

Jeg prøvde meg med en metafor borte hos Minneapolise i forbindelse med den pågående feminismedebatten her om dagen, noe med å ikke kunne stemme på Høyre selv om de hadde den politikken jeg var mest enig i fordi navnet sier Høyre, mens politikken sier at de befinner seg sentrum et sted. Den var bedre i mitt eget hode enn på trykk, Bjørn Stærk gjør det bedre.

Men Bloggsfæren renner altså over av debatt om feminisme for tiden, og det er mulig jeg er på villspor her, men det forekommer meg at dem som kvier seg for å omfavne feministbegrepet jevnt over gjør det ut fra sine egne opplevelser. Mens de som ikke har problemer med å kalle seg feminist gjør det fordi de løfter blikket litt høyere og ser kollektivet mer enn bare individet? De snakker om strukturer i samfunnet, makt, lønn, skjønnhetstyranni, og setter sine egne opplevelser inn i en større sammenheng?

Ihvertfall tenker jeg på Elin Grelssons ord når jeg leser en del av det som skrives rundt om i kommentarfeltene for tiden:

jag är så trött på det där förbannade individualistiska jagperspektivet. Ingen pratar om kollektivet längre. Det är hela tiden bara den personliga erfarenheten som ska lyftas fram, det individuella perspektivet som ska hävdas. Jag läser inte texter som handlar om samhället och om mig. Jag läser individuella erfarenheter som handlar om enskilda människor som lyfter fram sig själva.

Ikke sånn og forstå at jeg mener at alle feminister, eller jeg selv for den del, styrer klar av denne kritikken, men det slår meg at der Saccarina, Mihoe, Indregard, m.fl prøver å trekke noen store og kollektive linjer, blir de møtt med kommentarer av typen jeg opplever…, min erfaring er, i mitt arbeide… jeg kjenner noen som… etc?

Det er vel kanskje sånn da, at i tillegg til at man ikke vil assosieres med feministsterotypiene, selv om de bare eksisterer i Pondus, så vil mange i vår individfokuserte samtid steile når man blir forsøkt definert inn i en gruppe?

Hvis det ikke er frimurerene da, for da er det greit. Kanskje det er fremtiden for feminismen? Hemmelige ritualer, likkister, sverd og storvisirer?

Høres unektelig mer spennende ut en statsfeminismen, og feminismen har vel kanskje et imageproblem, men når det nå ser ut til å være slik at unge jenter faktisk får det verre i et samfunn der resten av befolkningen stadig får det bedre, så er det ingen grunn til la feminismen svinne hen. Snarere tvert i mot, det er på tide å bli enda litt sintere.

Selv om det nok gjør det umulig å komme unna skjønnhetstyrraniet, og dermed utseendedebatten i enda noen omganger?

Klipp

Uskyldig utslag av paringstrang?

Så sent som i februar i år kunne man lese at en 41 år gammel mann måtte møte i retten etter å ha nektet å betale en bot på 10 000 kroner for å ha kysset en kvinne på halsen i Østfoldbadet. At menns paringstrang til tider går ut over opptuktelsen, er en historie som har fulgt oss fra tidenes morgen. Men de beskrevne tilfellene viser at uskyldige utslag av denne naturlige trangen er illegitime, ja til og med straffbare i dagens norsk samfunn.

Jeg oppfordrer alle som møter på Arnt Folgerø i nærmeste fremtid til å kysse ham på halsen, kanskje beføle ham litt på baken eller mellom bena, så får vi se hvor uskyldig det egentlig er.

Denne kronikken i Kuksure Tidende trygler og ber om Fjordfittebehandling spør du meg.

Bok og Film

Jenter som kommer og backlash

Jeg har fått boka til Virrvarr og Grevinnen, ja i virkeligheten heter de Ida Jackson og Maren Kristiane Solli da,  i posten denne uken, helt gratis, og tanken er vel at jeg skal skrive noen ord om den til gjengjeld. Jeg driver jo på og skriver om bøker både titt og ofte her på bruket. Så det skal jeg selvfølgelig gjøre, men i stedet for å skrive en vanlig omtale etter at jeg har lest boka, så tenkte jeg at jeg skulle liveblogge mens jeg leser den. Altså komme med tanker fortløpende, og så får vi se om jeg kommer igjennom da. Faktabøker har en tendens til å ende opp halvleste i hylla, med en giro som bokmerke. En giro som jeg ikke har betalt, og som jeg ikke finner igjen, og som dermed koster meg noen hundrelapper i gebyr.

Det lønner seg å lese ut bøkene sine, gutter og jenter.

Nåvel, boka er lekker, smekker, og fin å se på. Jeg åpner den og leser på innsiden av omslaget om Marte som sammenligner sexlivet sitt med et symfoniorkester, der fingringen av klitten er strykerne, og penetreringen er bassen. Da må jeg jo le litt for meg selv, og lure på hvor messingblåserne passer inn. Hva om man har et homofilt samleie? Er det da fagotten og de andre treblåserene spiller opp?

Og så tenker jeg at noe sånt kunne nok aldri en gutt/mann ha skrevet.

Jau jau, jeg blar meg frem til forordet, og her må jeg innrømme at jeg verken låser døren, tar av meg buksene, eller slår av mobilen. Jeg er imidlertid helt på linje med forfatterene når de refererer til reaksjonene fra Andre Folk om at man ikke kan pule uten pikk. Det er nok sånn for mange at sex det er puling, og puling uten sex er forspill. Det er vel et av heteronormativets hoder som stikker hodet frem her, og det gjør ikke noe om man forsøker å kappe det av.

Første kapittel heter anatomi. Her kommer man litt inn på navnedebatten om hva man skal kalle det kvinnelige kjønnsorganet, men ellers så er det anatomi, og dette er ganske kjent stoff, så jeg skummer meg fort igjennom denne delen av boka mens jeg pønsker litt på hvem som er målgruppa her, og om denne boka vil nå frem til dem? Anatomikapittelet forekommer meg ihvertfall å være rettet mot unge jenter i 14-15-16 års alderen, og vil de kjøpe denne boka, eller gå på biblioteket og låne den?

Mitt tips ville være at de heller forsøkte å søke opp informasjonen på nettet, og jeg tenker at Virrvarr og Grevinnen kanskje burde lage en nettside i tillegg til boka, der mye av informasjonen er tilgjengelig. For språket deres er ungdommelig og friskt, og vil sikkert slå an hos kidsa. I tillegg kan de spe må med noen illustrasjoner, ha en spørsmål og svar-funksjon, og så kan de pushe boka si samtidig?

Og dette er omtrent så langt jeg har kommet, og litt om hvilke tanker jeg har tenkt mens jeg har lest. Det kommer flere deler av denne bokanmeldelsen etterhvert, så bare heng med.

Lenger ute i boka kommer vi til det såkalte pulepolitiske manifest, som Iskwew har sagt nei takk til på sin blogg. Jeg sier verken ja takk eller nei takk før jeg har kommet til det kapittelet, men i kommentarfeltet hos Iskwew diskuteres det et såkalt backlash, der tb mener at det har vært et backlash som vi som er nesten voksne sliter litt med å fatte.

Jeg sammenfatter litt av diskusjonen:

Blåstrømpe: Jeg er dobbelt så gammel som virrvarr og kan ikke annet enn å synes det er rart at det er nødvendig å utgi en slik bok. Antagelig følger jeg ikke godt nok med på hvordan det står til med unge kvinners (og menns) forhold til kropp og seksualitet. Jeg trodde at man var kommet en smule lenger, slik at det nå var en selvfølge at jenter visste om elementære anatomiske forhold og fysiologiske prosesser som kan føre dem frem til en orgasme eller flere. At jenters seksualitet er tabubelagt i den grad som man får inntrykk av er trist.

Iskwew: Ja, jeg tenkte de tankene jeg også, blåstrømpe. Og kan ikke helt forstå at vi skal ha kommet så kort siden jeg var på forfatternes alder. Det har i så fall vært en backlash. For vi hadde ganske god oversikt da jeg var på forfatternes alder, som jeg husker det.

tb: Det har vært et backlash, tro du meg, et gedigent backlash. Tror ikke folk på vår alder, som vokste opp og ble voksne da vi gjorde det, egentlig fatter hvor voldsomt det backlashet har vært.

Blåstrømpe: På hvilken måte er det backlash? (…) Nå har man jo på alle måter tilgang til informasjon og refleksjon bla, gjennom nettet.

Iskwew: Javisst, har man det, blåstrømpe. Og det er jo ikke mye som er tabu.

Jeg er jo et barn av kvinnefrigjøringen, og vi snakket leste og undersøkte. Krevde både plass og rom, og fikk det, i hvert fall har ikke jeg opplevd det annerledes.

Gakk for all del over og les hele diskusjonen, det er et av disse kommentarfeltene som gjør at man kan få tro på bloggsfæren som et demokratisk prosjekt tross alt.

Men altså, jeg tror også det har vært et backlash. På en måte. For noen. Tilfeldighetene ville det slik at samtidig med at jeg leste diskusjonen hos Iskwew kom jeg over en post på en svensk blogg som er ganske relevant i denne sammenhengen.

Jag har en van som lag dackad pa en madrass i en lagenhet ensam med en kille som var menad att ta hand om en alltfor berusad tjej. Snart hade hon hander och tvangshangel over hela sin kropp och valdigt lite formaga att gora nagonting at det. Jag har en van som lag med en kille av radsla for att bli valdtagen om hon hade sagt nej. Jag har nastan bara vanner som varit med om att vara ensamma med man som har dragit ner byxorna och som bett eller tjatat eller mer eller mindre beordrat dom vad dom ska gora. Jag har en van vars pojkvan var skitarg och skulle dra darifran om han inte fick ha analsex med henne nar hon hade mens. Jag har en van som lat en kille ta pa hennes kropp for att han tjatade om hur omogen och tontig hon var nar hon inte gick med pa det. Jag har vanner som otaliga ganger gatt hem med killar som har haft sex med dom som om dom vore foremal utan minsta varde, och praktiskt taget kastat dom efterat. Jag har vanner som gatt hem med samma killar och gatt med pa samma fornedring gang pa gang (pa gang pa gang). Jag har en van som var ensam i ett rum med tva man varav en drog ner sina byxor, och darefter hennes byxor och tog pa henne och skallde pa henne och kallade henne saker nar hon visade att hon ville och forsokte avbryta. Jag har, nastan uteslutande, vanner som har legat tysta och paralyserade med hander och munnar overallt mot sin vilja. Jag har en van som var hemma med tva killar som inte brydde sig om att hon sa nej och hade sex med henne vad fan hon an tyckte.

Jag har mer vanner. Jag har fler situationer, flera man och manga fler skrammande minnen. Dom har till och med blivit sa manga att jag inte minns dom allihop. Det har ar inte ett skrackexempel pa ett extremt eller extraordinart kompisgang. Det har ar inte pahittat eller forstorat eller overdrivet. Det har ar verkligheten. Det har ar hela tiden. Det har ar vardagsmat. Det har ar var javla varld.

Ja, dette er en virkelighet som jeg har vanskelig for å kjenne meg igjen i, men det betyr ikke at jeg ikke tror på den. Det er bare ikke min virkelighet. Kvinnekongen er inne på det samme i sin fine post om voldtekt her:

Antakelig har mange av venninnene dine blitt voldtatt. Likevel er det på grensen å spørre om dette. Et åpent spørsmål om en venninnes erfaringer av denne typen er høyst personlig og høyst privat. Så privat at vi ikke forholder oss til det. Hvorfor det? Det handler jo ikke om sex, det handler jo om makt? Å knytte maktbegrepet opp til voldtekt er så riktig, så progressivt, men det favner ikke om hvordan dette kroppsranet er høyst problematisk. Å eksludere andre dimensjoner av seksuelle overgrep hindrer oss i å gripe hele fenomenet. Vi vet nærmest ikke hva vi kan si om temaet og hvor vi bør stoppe. Kanskje vi i stedet kan begynne med å telle? Et sted må man jo begynne. “Hvor mange ganger har du blitt voldtatt?” Kanskje svarer venninnen “aldri” med det samme. Spør igjen etter noen dager om du tør.

Nå tenker dere kanskje at jeg er i ferd med å trekke dette langt ut på viddene, og kanskje lurer jeg litt selv også, for voldtekt og sex er da ikke det samme?

Ja og nei må jeg nesten si da, i historiene som den svenske jenta skriver om så er vi vel godt inne i gråsonene og famler, og vel så det også. Og det handler om sex? Makt og sex?

Vi har snakket om dette før, i forbindelse med en Aftenposten-artikkel om hvordan kvinnekampens døtre kaster klærne på nett og drømmer om å bli glamourmodeller. Min påstand var at dette var feil, at det ikke var kvinnekampens døtre som drømte om dette, men barna med forankring i miljøer hvor tradisjonelle kjønnsroller fortsatt holder stand som drømmer mest om glamour og berømmelse.

Klasse rett og slett.

Og sånn tror jeg det er i denne saken også. Barna til Iskwew og Blåstrømpe vil etter alt og dømme vokse opp til opplyste individer med kunnskap og kontroll på egen seksualitet. De vil være trygge på seg selv, stort sett klare å unngå å havne i situasjoner som det som blir beskrevet på denne svenske bloggen, og være sterke nok til å komme seg ut av dem igjen om de nå en gang eller to skulle være så uheldige.

Men så er det ganske mange unge jenter – og gutter også – som ikke vil vokse opp med den samme ballasten. Kan vi snakke om et backlash her tro? At seksualiseringen av det offentlige rom, objektiviseringen av kvinnene, – og guttene også etterhvert- og alt mulig rart vi kan kaste opp i gryta gjør at det er veldig tøft å være ung kvinne i dag? Antagelig atskillig tøffere enn det var for min generasjon unge jenter?

Aftonbladet skrev om unge svenske jenter tidligere i høst. Der den svenske befolkningen jevnt over får det stadig bedre så gjelder ikke dette for jenter mellom 15 og 24. Resten av befolkningen har fått en bedre psykisk helse, de unge jentene har fått den forverret. Av de som har forsøkt å begå selvmord så er hele 35 prosent av dem kvinner i alderen 15-24.

Dessuten blir de stadig magrere. Undervekt er et større problem enn fedme i denne aldersgruppen, og undervekt øker risikoen for urofølelse, engstelse og angst med hele 50 prosent.

Jeg vet ikke om det finnes tilsvarende undersøkelser på norske forhold, men det er vel ingen grunn til å tro at det stiller seg så veldig annerledes? I så fall er det vel betimelig å snakke om et backlash ja?

Om Jenter som kommer, eller det pulepolitiske manifest vil kunne ha noen effekt på dette er naturligvis et annet spørsmål.

Ja, nå har jeg blandet masse hummer og kanari i dette innlegget, jeg gidder ikke korrekturlese over, for nå må jeg legge meg, men jeg håper det henger sånn nogenlunde sammen. Vi får snakke mer om Jenter som kommer senere.

Virrvarr svarer forresten på Iskwews neitakk til det pulepolitiske manifest her.

%d bloggers like this: